Forskaren: Vi går in i
döden helt ensamma

Peter Strang är läkare och professor i palliativ medicin. Han har ägnat 30 år åt att studera människor i livets slutskede och vad som skiljer dem åt från de som ska leva vidare.
– Den största skillnaden är att en döende människa inte kan fly den existentiella ensamhet som många av oss väljer att förneka under livet.

mkring åtta av tio svenskar dör på ett sjukhus eller sjukhem – oftast till följd av sjukdom. Professor Peter Strang som dagligen träffar obotligt sjuka och som är van att se döden på nära håll, är själv inte rädd för den.
Han menar att föreställningen om döden som en mörk och hemsk företeelse oftast inte är sann – hans erfarenhet är att den kan vara lugn, fin och positiv.
– När en människa dör händer något i rummet som den döde befinner sig i. Ofta uppstår en stark känsla av intensitet, som inte på något vis är avskärmande eller skrämmande, säger han.

Perioden före själva döendet kan dock vara mycket ångestfylld för den som ska dö. Framför allt i samband med beskedet om att sjukdomen är obotlig.
– Att förstå att man ska dö är en process. Det första som händer är att den sjuke upplever en djup ensamhet. Ofta uppstår en känsla av att det plötsligt finns en skillnad som innebär att personen inte längre delar samma framtid som dem som ska leva vidare. Skiljelinjen ”det är jag som ska dö – inte de andra” skapar ett ensamt lidande.

Peter Strang menar att det är i livets slutskede som de flesta av oss – för första gången – upplever den existentiella ensamheten, eftersom vi inte längre kan fly ifrån den:
– Under livets gång använder vi oss av olika strategier för att undvika den här känslan. Vi kanske jobbar för mycket, eller hittar andra fokus för att slippa förstå att vi faktiskt i grunden är ensamma. Under döendet ställs vi inför fullbordat faktum: Att vi går in i döden helt ensamma.

Samtidigt är professor Peter Strangs erfarenhet att de allra flesta repar sig från den känslan ganska snabbt.
– Det ligger mycket i uttrycket ”en dag ska vi alla dö men alla andra dagar ska vi leva”. Människor som är döende försöker rikta blicken mot livet så länge det går. Att hela tiden tänka på att man snart ska dö är outhärdligt. Dessutom finns hoppet om bot kvar länge, liksom perioder av förnekelse.
Dagarna före själva döendet brukar ångesten släppa och personen som snart ska dö upplever i stället ofta ett lugn, som ibland kan upplevas som problematiskt av närstående.
Peter Strang förklarar:
– När döden är väldigt nära har många förlikat sig med tanken på att lämna livet och börjar i stället att prata och drömma om dem som gått före. Man har skilts från de som ska leva vidare och funnit en ny gemenskap och trygghet i dem som finns på andra sidan. Många döende upplever att de kan se och höra sina döda släktingar. En vanlig syn är att en död mamma eller mormor sitter vid fönstret, och att det känns bra.

För närstående kan beteendet skapa oro och förvirring men för den som ska dö är den här fasen behaglig menar Peter Strang. Vad som händer i hjärnan hos den döende eller hur fenomenet – som kallas för dödsbäddsvisioner – uppstår har forskningen inte kunnat ge svar på, men utländska studier visar att omkring hälften av alla döende på olika sätt tydligt visar att vänner och släkt på andra sidan, finns i närheten.
– Jag har varit med om att patienter har legat i sängen med ett jätteleende på läpparna. När jag har frågat hur de mår har de svarat: fantastiskt bra, och så har de berättat om drömmar de haft om döda släktingar. Majoriteten jag talat med har dessutom varit helt medvetna om att andra, som ska leva vidare, inte kan se de döda, vilket gör det här fenomenet intressant. Det handlar alltså inte om en psykotisk upplevelse eftersom den döende i övrigt kan föra vettiga samtal och är orienterad i både tid och rum.
Är det lättare att dö om man är troende?
– Religion kan både hjälpa och stjälpa. Min erfarenhet är att troende ibland har det svårare än ateister, eftersom de känner att de gjort allting rätt, gått i kyrkan och så vidare, men att de nu ändå drabbats av en dödlig sjukdom. Sedan finns det exempel på troende som känner ett enormt lugn och upplever Guds närvaro, strax innan de dör.

I sin bok Så länge vi lever, beskriver Peter Strang ett samtal med en djupt kristen patient som mot slutet av livet utstrålade både lugn och förväntan:
”Hon var underligt nog fortfarande vaken men hade inte tid att prata med mig, för hon förde en ordlös konversation med någon bara hon såg. Hon låg i sängen med höjd huvudända och hade blicken riktad snett uppåt. Det rådde ingen tvekan om att det var frågan om ett ordlöst samtal, för hon formade läpparna till ord, fast jag inte hörde något, och hon lyfte upp händerna mot denna gestalt hon såg. När samtalet var över lutade hon sig bakåt, knäppte sina händer och lämnade jordelivet med en nöjd suck.”

Tror du själv på ett liv efter detta?
– Jag är ju vetenskapsman och det finns inget inom forskningen som kan styrka att det skulle vara så, men jag tror ändå på något sätt att livet fortsätter. Min erfarenhet av att ha träffat många döende säger mig att livet fortsätter på något vis.

Åsa Passanisi

Syner på dödsbädden:

1977 skrev forskarna Osis och Haraldsson boken Vad de såg i dödsögonblicket, som baserar sig på ett frågeformulär gjord med 10 000 personer som vid tidpunkten arbetade inom sjukvården i USA och i Indien.

Osis och Haraldssons undersökte bland annat:
• medicineringen hos döende patienter och fann att upplevda syner inträffade i 80 procent av fallen då patienterna inte fått några hallucinogena droger (t.ex. smärtlindrande).
• att temperaturen var normal hos patienterna strax före döden för att undvika att synerna skulle kunna förväxlas med feberhallucinationer.

Osis och Haraldsson noterade att hälften av patienterna som undersöktes var helt klara i hjärnan och medvetna om sin omgivning när de hade sina syner, och att synerna uppstod lika ofta hos ateister som hos troende. 70 procent av de amerikanska patienterna beskrev sina syner som en vision av en död släkting/vän och 13 procent såg en ljusfigur/ängel. Motsvarande siffror för de indiska var 29 procent död anhörig/vän samt 50 procent religiös gestalt. Enligt Osis och Haraldssons studie varade synerna bland hälften av de döende i fem minuter eller mindre. 17 procent upplevde visioner i sex till femton minuter. 75 procent av samtliga med upplevda syner dog inom 10 minuter efter visionen.

• Peter Fenwick, engelsk neuropsykiater och näradödenforskare har i flera studier låtit personal på hospice i England, Holland och Irland berätta om vad de hört från sina patienter under den sista tiden i deras liv.

Han kom fram till:
• att de döendes syner ofta handlade om återföreningar med en livspartner eller syskon som kommit för att visa vilken ljus och kärleksfull plats som väntar.
• att döende i sekulariserade England och Holland ofta såg en nära anhörig vid dödsbädden, medan döende i det katolska Irland berättade att de sett en religiös gestalt.