Charlotte: Jag vill se min dotter växa upp

För Charlotte Ahlin, 31, är tanken på döden närvarande på ett alldeles speciellt sätt. Hon väntar på en ny njure.
– Kan jag verkligen önska livet ur någon för att jag ska få leva? Jag funderar mycket på det, säger hon.

harlotte Ahlin har fixat kaffe och kakor i villan utanför Stockholm där hon bor med make och sin 5-åriga dotter Alice. Hon är lätt att prata med och ser pigg och glad ut. Just nu. Oftast är hon väldigt, väldigt trött. Hennes njurar är på gränsen till att sluta fungera.
– Hela mitt liv är satt på paus.

Charlotte lider av cystnjurar, en ärftlig sjukdom där cystor på njurarna växer och förstör dem. Sedan Charlotte blev mamma för fem år sedan har hon stadigt blivit sämre. Funktionen i njurarna har sjunkit till sammanlagt 10 procent. För att slippa dialys – som görs fem dagar i veckan, fyra–fem timmar per dag – behöver hon en ny njure snarast.
– Jag tänker på att jag faktiskt väntar på att någon annan ska dö. Det är känsligt, och konstigt. Var är rättvisan i det, varför ska just jag vara värd att få fortsätta leva? Kan jag faktiskt önska livet ur någon annan? Det här finns i bakhuvudet hela tiden.

Hon har en del funderingar som hon tröstar sig med:
– Jag hoppas att den som kan ge mig en njure har levt ett bra liv, att den verkligen har levt till fullo. Och så tänker jag att den personen på sätt och vis lever vidare i någon annan. Kanske till och med i flera, eftersom fler organ efter den människan kan doneras till andra sjuka. Han eller hon får chansen att rädda flera människor.

Charlotte kallar sig inte troende. Men som många andra svenskar – närmare bestämt hälften enligt Aftonbladet/Inizios undersökning – tror hon ändå att vi inte bara slutar existera när vi dör.
– På något sätt finns vi nog kvar här ovanför någonstans. Så att vi kan få en liten inblick i vad som händer dem som är kvar. Kanske kan vi komma tillbaka någon gång i form av en ande. Jag har faktiskt känt närheten av mina mor- och farföräldrar, som inte lever längre. Speciellt av min mormor.

Redan som barn fick Charlotte veta att hon drabbats av cystnjurar, men i många år kände hon sig helt frisk. När hon nu berättar om sin försämrade hälsa för vissa i omgivningen märker hon hur svårt det kan vara att prata om sådant som sjukdom och död.
– Några nära vänner vet, och de är mitt stöd. Och min man och mamma, förstås – hon har själv fått en ny njure två gånger. Annars blir folk rätt chockade när jag berättar om sjukdomen. Många har så fullt upp med allt i livet att det känns jobbigt att fundera på sådana här saker. De vet inte vad de ska säga.
Själv undviker hon att tänka på att sjukdomen med stor sannolikhet kommer att förkorta hennes liv.
– Jag vill inte grubbla på det. Jag vill leva så bra jag kan de år jag har.

Väntetiden för en njure är ett och ett halvt till två år. Charlotte sattes upp på väntelistan förra sommaren, hennes nackdel är att hon har en ovanlig blodgrupp. Hon har ändrat livsstil för att inte bli sämre: Hon jobbar halvtid, resten av tiden vilar hon sig.
Är du rädd för döden?
– Nej, jag har bestämt mig för att kämpa, att jag ska må bra. Fast det är klart att jag kan vara orolig att jag inte ska hinna göra allt jag vill, som att resa mycket mer. Och jag vill se min dotter växa upp. Jag önskar att jag hade kunnat leva livet mer fullt ut just nu, men kroppen orkar inte.
En del som blir svårt sjuka börjar uppskatta livet här och nu mer – stämmer det på dig?
– Absolut. Jag ser inte problem på samma sätt längre, och jag har svårt för när folk klagar över småsaker. Samtidigt kan jag bryta ihop i ensamhet ibland och tänka ”Varför just jag?” Min plan just nu är bara att få en njure och slippa dialysen.
Vilken dag som helst kan samtalet komma: En ny njure väntar på dig.

Cecilia Gustavsson