Sjuksköterskan: Jag
jobbar nära döden
Varje vecka möter Daniel Avenäs människor som säger farväl till livet. Han jobbar på en avdelning för obotligt sjuka.
– Jag har fått en del insikter här, säger han.
aniel Avenäs, 30, är legitimerad sjuksköterska. I fem år har han varit på en avdelning för vård i livets slutskede på Stockholms sjukhem. Han trivdes här direkt.
– Jag märker verkligen att jag gör skillnad för människor. Det är spännande att arbeta så nära livet och döden, en stor utmaning. Jag kan vara den fasta klippan för dem som kommer hit.
Personalens uppgift är framför allt att göra den sista tiden så fin som möjligt för patienterna. Att ge smärtlindring, lyfta, trösta och prata när någon vill. De flesta har några veckor kvar i livet. Många är cancersjuka, och i 50–60-årsåldern, men ibland kommer någon som är lika ung som Daniel.
Han har alltid haft en ganska avslappnad inställning till döden.
– Men jag har fått en del insikter av tiden här, en ännu mer avdramatiserad syn. Döden behöver inte alltid förknippas med lidande, det finns så mycket bra hjälp.
– Ju mer kunskap man får om något, desto mindre skrämmande är det, säger Daniel.
Döden är sällan så dramatisk som många tror
Vi sitter i ett ljust och luftigt rum på avdelningen, där alla patienter har eget rum. Daniel framstår som lugnet självt. Trygg och eftertänksam. Och det kan behövas – ibland är patienterna oroliga och vill prata om tunga ämnen:
– Det finns många tankar om själva döendet. Hur det går till, olika rädslor och vad som händer med andningen. Många har inga referenspunkter, de har kanske aldrig sett en närstående dö eller varit med på den resan. Vi som jobbar här kan komma väldigt nära patienterna – livet ställs på sin spets.
Han berättar att många undviker att visa svaghet inför närstående. De pratar hellre om sin ångest och sina frågor med personalen.
Förändras patienternas syn på döden under tiden här?
– Ja, det händer ofta under resans gång. Döden är sällan så dramatisk som många tror. Även de som varit oroliga tidigare brukar få ett lugn, de flesta hinner förlika sig med att de ska dö. De har haft ett tag på sig att bearbeta det, det är sällan någon dör knall och fall här. Det är bra för de närstående också.
Det är lätt att tro att det råder en sorgsen stämning här. Men så är det inte, poängterar Daniel.
– Humor är ett jätteviktigt arbetsredskap, liksom beröring. Här finns både mycket glädje och sorg blandat. Människor ändrar inte sin personlighet bara för att de ska dö, de kan fortfarande skratta och njuta av en fin dag.
Tar du med dig svårigheterna hem, till exempel när någon som du kommit nära går bort?
– Nej, jag försöker att inte göra det. Att människor dör är sådant jag måste hantera. Jag är väldigt närvarande här på jobbet, det tär på en psykiskt. Man måste vara trygg i sig själv för att jobba här.
Vad tror du händer efter döden?
– Jag vet inte, jag tänker inte så mycket på det. Men jag är inte orolig.
Daniel Avenäs tycker att vi pratar alldeles för lite om döden, trots att det är något vi alla ska igenom.
– Tänk att jag kan inte komma på en enda trovärdig skildring av ett normalt döende på film till exempel. Det är extremt ovanligt att någon säger några väl valda, kloka ord precis före dödsögonblicket, säger han och skrattar till.
– I stället sover sig de flesta in i döden.
Fakta: Att jobba nära döden
Att arbeta nära döden kan vara påfrestande.
Men det finns visa faktorer som hjälper sjuksköterskorna att klara av det bättre. Det visar en studie med intervjuer:
• Att prata av sig med kollegorna. Något av det viktigaste för att bearbeta sina känslor är att kunna tala om dem kontinuerligt med sina arbetskamrater.
• Att ibland kunna avgränsa sig och sätta på ett ”professionellt skal”. Det hjälper för att kontrollera känslorna när det behövs, och för att behålla energin i jobbet. De intervjuade sjuksköterskorna poängterar att det inte handlar om att vara kall.
• God handledning, till exempel om bra sätt att bemöta patienter och anhöriga.
• Gott om tid för samtal.
Källa: ”Sjuksköterskors upplevelser av arbete nära död och handledningens betydelse” gjord vid Malmö högskola.