”Jag fick en försmak av att dö”
Arne Hegerfors, 74, har varit med om allt.
Som sportjournalist och nöjesprofil har han sett det mesta och träffat de flesta, men det finns en erfarenhet och ett möte som sticker ut.
Det med Döden.
rne Hegerfors tar emot i sin våning på Östermalm i Stockholm.
Eller egentligen är det hans hustru Kerstin som tar emot, hon öppnar dörren och ropar på Arne som kommer ut till det stora och ljusa vardagsrummet efter en stund.
Han ser ut som han alltid har gjort, Arne.
Äldre förstås, det är möjligt att han har lagt på sig några kilon, men vem har inte gjort det.
Det enda som inte är sig likt är stegen, det går lite i slowmotion jämfört med de som tog honom runt på raska promenader på Djurgården för ett par år sedan.
17 september 2011 hade den folkkäre kommentatorn jobbat sent med en spansk ligamatch när han hoppade upp på sin cykel för att rulla hemåt.
Plötsligt kände han en kraftig smärta i bröstet och det blev ambulansfärd i ilfart till Karolinska Universitetssjukhuset i Solna.
Läkarna räddade hans liv, med en ballongsprängning fick de hjärtat att fungera igen efter den kraftiga infarkten, men eländet fortsatte.
Ett halvår senare drabbades Arne av en stroke, och hösten 2014 försämrades hans närminne, orienteringsförmåga och syn hastigt och en kontroll visade på en tumör på hjärnhinnan.
Tumören är bortopererad nu men synen kommer aldrig tillbaka ordentligt, och närminnet är som det är.
Arne har svårt att komma ihåg vad han åt till frukost men minnena från längre tillbaka i tiden är kristallklara.
Han minns varenda stegisättning och slag från Ingemar Johanssons EM-titelmatch mot Eddie Machen på Ullevi 1958, trots att matchen var över på två minuter och 16 sekunder.
– Jag ser illa och kan inte läsa mer än text-tv och stora rubriker. Men jag har anpassat mig utefter förutsättningarna. Jag önskar att jag kunde röra mig fritt på ett annat sätt, och läsa böcker, men det är ingen idé att klaga.
Minns du varför vi är här?
– Nej, det gör jag faktiskt inte.
Vi ska prata om döden.
– Okej, bra, så länge ni inte är här för att ta död på mig så.
”Olyckorna” har roffat åt sig en del av minnet och synen, den kvicka humorn däremot, den är helt i sin ordning.
När jag och Arne sågs i maj 2012 berättade han för första gången om hur nära det var att han aldrig återvände efter den där hjärtinfarkten.
Att han suttit på livets avbytarbänk och väntat.
Och att det såg mörkt ut där.
– Det kändes som att jag skulle dö, att jag var där och gläntade lite på dörren.
Du minns känslan.
– Det var väldigt realistiskt och jag minns att jag var förvånad när jag vaknade upp, eftersom jag var så övertygad om att jag hade gått över till andra sidan.
Kan du ta oss till det där stället.
– Ja… det var en förbluffande skön känsla, det fanns ingen skräck eller så, inget ”nu gäller det att hänga kvar här”, det kändes helt okej och det var bara att ta steget och gå över.
Gå över till vad?
– Det vet jag inte riktigt men där jag befann mig var det tomt på folk. Jag tänker på en bok av Sven Stolpe. ”I dödens väntrum”. Den boken har jag nog läst. Så kändes det. En port öppnade sig och jag rörde mig mot det ljusa, för att kliva in. I vad vet jag inte men det var inget otäckt, snarare välkomnande.
Du var inte rädd?
– Nej, det kändes som att jag skulle bli mottagen och omhändertagen på ett underbart sätt. Och det var inget mörker som väntade, utan det var ljust, mjukt och fint. Som att bäddas in i bomull. Skönt helt enkelt.
Verkade det finnas någon på andra sidan för att ta emot dig?
– Jag såg ingen men jag utgick från att det var andra där. Wow! Vad fint! Det var känslan.
Jag fick nypa mig i armen och jag förstod att jag hade haft en nära döden-upplevelse. Mycket närmare än så kan man inte komma
Arne klev aldrig över.
Han stod öga mot öga med döden men fintade vänster, gick höger och återvände till livet och världen så som vi känner den.
– Det här skedde när jag var som sämst och sedan vaknade jag upp. Jag fick nypa mig i armen och jag förstod att jag hade haft en nära döden-upplevelse. Mycket närmare än så kan man inte komma. Att vara där och uppleva hur det är.
Vad ger det för känslor?
– Tröst. Om det är så som jag upplevde det så är det inget svårt eller jobbigt. Jag fick en försmak av att det inte är farligt. Och sedan dess är jag inte särskilt rädd för att dö. Det är bara en passage över till något annat och vad det är, det vet jag inte, men det var inget farligt.
Är det skönt att veta det?
– Det är det faktiskt. Och det kan jag säga, att ha turen… ja, det är väl aldrig tur att dö, jo ibland kanske, men att dö utan smärta är ju det jag hoppas på.
Vad tror du väntade på ”andra sidan”?
– När jag tänker på det jag upplevde så verkar det som att det faktiskt händer någonting. Men egentligen tror jag inte att det gör det. Min övertygelse har alltid varit att vi grävs ned och sedan är det slut.
Som att stänga av teven?
– Ja. Svart. Den definitiva sömnen.
Om du fick önska då?
– Det hade varit roligt att träffa sina bästa vänner igen. Som har gått bort. Lars-Gunnar Björklund, honom hade jag gärna träffat igen. Och kanske att det fortsatte på något sätt, det hade varit fantastiskt.
Som en slags återfödelse?
– Ja, jag har levt ett kolossalt bra liv och jag hade gärna levt om det. Jag har tre jättefina barn och jag sitter här med en fantastisk hustru, säger han och söker kontakt med Kerstin som sitter bredvid.
– Att hon bara är kvar här, hos en kille som inte är mycket att ha och som inte kan göra någon nytta alls. Det betyder allt. Inte för att jag gjorde så mycket nytta innan heller, i och för sig…
Det har gått fem år nu, sedan det där mötet.
Arne säger att han har försonats med tanken på att en vacker dag tacka för sig och han är inte längre rädd för att dö.
Men trots att han har varit nära, ja nästan gått husesyn på andra sidan, så har han inte vidtagit några särskilda åtgärder eller förberett någonting.
Det administrativa har aldrig varit Arnes grej.
– Nä. Det vill jag inte. Jag lever i nuet och vill inte prata om vilken kista eller vilken kyrkogård och så där. Men det kanske hade varit schyst mot de efterlevande att titta på de där sakerna. Så att de slipper.
När han var som mest illa däran tänkte han inte på döden som det värsta tänkbara, utan på att det faktiskt kan vara precis tvärtom, som en befrielse.
– Men nu har jag blivit så pass frisk att jag skulle bli besviken om han kom och hälsade på igen. ”Tjena grabben, nu är det dags”. Då skulle jag nog rygga tillbaka och säga ”men varför det, jag mår ganska bra”.
En del vill ju råda bot, försonas, be om ursäkt och reparera. Har du känt så?
– Ja, nu när du säger det så. Jag minns att jag för några år sedan fick för mig att jag skulle ringa runt till folk och be om ursäkt för saker jag gjort.
Vilka då?
– Tidigare flickvänner. Det minns jag. Jag hade dåligt samvete för att jag hade gjort slut och kanske inte varit så uppmärksam som jag borde ha varit. Jag blev gråtmild och sentimental… men det gick över… (skratt).
Ringde du någon?
– Jag ringde någon och hon blev överraskad. ”Ringer du?” Och sedan blev hon förvånad. Jag hade förstorat upp det. Överskattat min förmåga. Där också. ”Jaha har du gjort mig illa, det har jag inget minne av”.
Om du förstorar upp saker kan det bli många samtal.
– Precis. Var det dig jag gick före i hissen? Förlåt så mycket.
Vad ska det stå på din gravsten?
– Jag har inte funderat på det heller. En del har något citat, andra använder sin titel.
Kommentatorn Arne Hegerfors?
– Eller… ”Nu ser det VERKLIGEN mörkt ut”.
