Ida: Jag har gjort
upp en dödenplan

UMEÅ. Ida Boström, 36, är mamma, läkarstudent – och svårt cancersjuk.
För att hantera sin situation har hon utarbetat två olika planer: en för livet och en för döden.
– Mina planer gör att jag känner mig trygg, oavsett vad som händer.

da Boström går fjärde terminen på läkarprogrammet i Umeå, hon är lyckligt gift och mamma till två barn. Men i hennes kropp växer 14 aggressiva tumörer, som inte går att bota. Överlevnaden för hennes cancer är två år – Ida har varit sjuk längre än så, men mår fortfarande bra.
– Jag tror att det beror på att jag inte är klar med livet. Ger man upp dör man, då äter cancern upp en. Jag vet att min sjukdom kommer att vinna till slut, men jag har bestämt mig för att tracka den så länge jag kan.
Ida lotsar oss igenom korridorerna på universitet med bestämda steg, och ett leende på läpparna. Hon är tärd av sin sjukdom och nära döden, men vägrar deppa.
Jag undrar hur hon klarar det, var hon får sin energi ifrån. Hon rycker på axlarna och säger:
– Jag har inget val. Om jag lägger mig för cancern vet jag att det är slut.
För att kunna se positivt på tillvaron har Ida utarbetat en plan för livet. Hon kallar planen: ”Plan A”, och i den ingår att kriga mot tumörerna, att vara med sina barn så mycket som möjligt och att njuta av nuet.

Framtiden har hon slutat tänka på – eftersom den gör henne påmind om att tiden är utmätt. Nuet är bättre, för i nuet känner hon sig trygg.
– Eftersom min situation förändras hela tiden måste jag anpassa mig till ”hur det är just nu”. Om jag får ont förstår jag att cancern växer och att jag måste hitta nya sätt att lura den. Just nu äter jag en specialdiet som får tumörerna att hålla sig lugna. I morgon kanske jag måste komma på ett nytt sätt att försöka överlista sjukdomen.

När tumörerna växer ändrar Ida tillfälligt sitt fokus från plan A till plan B eller dödenplanen, som hon kallar den. Det innebär att hon förbereder sina barn på livet efter henne, hon skriver brev som de ska få läsa postumt, och hon pratar med sina närmaste om hur hon vill ha sin begravning och tiden efter den.
– När tumörerna växer tänker jag att det kanske är dags nu. Men sedan bestämmer jag mig för att kämpa ett tag till, eftersom jag vill försöka hålla mig kvar tills mina barn är så stora att de klarar sig själva. Det är det plan A handlar om. Skulle det inte bli så, finns ju dödenplanen.

Innan Ida blev sjuk tänkte hon nästan aldrig på döden. Hon rusade fram genom livet. Bodde utomlands, arbetade som chef på kommunen, sprang mellan dagis och skola.
Men för drygt två år sedan när cancern som hon blivit fri ifrån fyra år tidigare hade kommit tillbaka – kom den smärtsamma insikten: att döden är nära.
Hon bestämde sig för att vara öppen och ärlig – och att låta hennes och familjens sorg få ta plats.
– Det är bra för oss att vi kan prata om hur vi känner. Jag vill inte lämna mina barn med obesvarade frågor. Det är bättre att ge dem en möjlighet att bearbeta sin sorg tillsammans med mig, fortsätter Ida, som minns den första tiden direkt efter beskedet, som mörk:
– Jag fick dödsångest och började tänka att ”allt är meningslöst, jag kommer ändå att dö.”

Men bara två veckor senare fick hon ännu ett besked, som hjälpte henne att börja se positivt på den tid som är kvar: Efter flera års kämpande hade hon äntligen kommit in på läkarlinjen.
– Först kändes det orättvist, eftersom jag ändå skulle dö men sedan bestämde jag mig för att inte låta cancern stoppa mig.
Beslutet att tacka ja till platsen, kom efter att Ida utarbetat plan A.
– När jag hade bestämt mig för att jag ”inte är död förrän jag är död” blev det lättare att leva och njuta av livet. Och jag har aldrig ångrat att jag bestämde mig för att studera: för det är bland det roligaste jag gjort, säger Ida, som tycker att det är synd att samtalet om döden är så tabubelagt i Sverige.
– Jag tror att de flesta skulle må bättre av att prata om döden, för att avdramatisera den. Jag menar, vi ska ju alla dö.
Är du rädd för döden?
– Jag ägnat så mycket tid åt att bearbeta döden att den inte känns så svår längre. Däremot känner jag sorg över att jag kommer missa mina barns liv. Jag vill att de ska veta att jag verkligen gjorde allt jag kunde för att få vara kvar hos dem.

Ida fortsätter:
– Jag kan också känna en viss rädsla inför tiden precis före själva döendet. I mitt fall vet jag att det kommer göra ont. Samtidigt tror jag att smärtan kommer att göra att jag ser döden som en befrielse från det onda. Jag tror att jag kommer vara redo den dagen det sker.
Har du funderat över vad du tror händer efter döden?
– Ja, jag har tänkt mycket på det. Jag är inte troende, jag är naturvetare, men på något sätt vill jag tro att jag får vara kvar hos mina barn en stund, som en slags skyddsängel, som hjälper dem när det är tufft. Vi är ju alla universell energi, så någonstans kommer jag att finnas. Det är jag säker på.

Åsa Passanisi