PAJALA. Göta Oja är 91 år. Hon har redan förberett sitt namn på gravstenen där maken ligger.
Hon är inte orolig över att vara i slutet av sitt liv.
– Jag är färdig med livet, och är så nöjd, säger hon.
G
öta Oja är född 1925. Hon har varit med om världskrig, en otrolig teknikutveckling och enorma samhällsförändringar. Själv har hon levt största delen av sitt liv i Tärendö, en liten by utanför Pajala i Lappland.
Göta är en glad och omtänksam dam som ser positiv på det mesta. Vi ses på äldreboendet dit hon flyttade för ett år sedan. De söner hon har kvar i trakten hälsar ofta på, och hon har många som bryr sig om henne.
Men ändå blir ensamheten stor i Götas ålder. Sedan tretton år tillbaka är hon änka.
Hennes yngste son finns inte mer, och hennes väninnor har gått bort en efter en. Det betyder inte att hon vant sig vid att nära och kära dör, medan hon själv finns kvar.
– Det finns alltid en saknad, man kommer inte över det. Och att förlora ett barn – det är något hemskt.
Hon är fullt medveten om att livet närmar sig sitt slut, även om hon är pigg för sin ålder och huvudet hänger med. På makens gravsten har hon låtit gravera in sitt namn så att allt är klart när den dagen kommer.
– Det är som det ska vara.
Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle leva så här länge! Det är ett under.
Vad tror du händer efter döden? (Göta vill absolut att jag ska säga ”du”)
– Ingenting faktiskt. Man kommer till graven. Int’ kommer man väl någon annanstans? Nu säger jag rent ut, att det tror inte jag och jag tycker inte att det känns jobbigt. Jag kunde hoppas få träffa min karl förstås, men det är en ovisshet och jag tror det inte egentligen.
Det där med tro är mer tradition för mig: I fyra år gick vi barn varenda söndag i kyrkan, det var ett måste
Är du rädd när du tänker på döden?
– Nej, säger hon bestämt.
– Bara jag får hamna där bredvid maken så är det bra. Det enda som är tråkigt är att lämna sina nära. Men det är så det är, inget någon kan rå för. En dag är det dags. Bara jag får dö utan att bi snurrig i huvudet så är jag glad. Har du någon gudstro?
– Inte direkt. Jag har min barnatro, och den går ut på att jag försöker vara så redig jag kan mot andra. Det kan hända att det finns en gud, men jag är lite hård på det här att jag inte vet. Det där med tro är mer tradition för mig: I fyra år gick vi barn varenda söndag i kyrkan, det var ett måste.
Så här ett år över 90 återkommer Göta många gånger till det som varit klart viktigast i livet när hon ser tillbaka: Familjen. Hon är själv uppväxt som storasyster till nio småsyskon. Göta blev något av en extramamma för de små.
När hon var 17 år träffade hon för första gången mannen som skulle bli hennes make: Uno, då 19 år. De gifte sig när Göta var 21 år och fick fem söner ihop, födda mellan 1947 och 1954.
– Familjelivet har varit det roligaste av allt i livet. När pojkarna var små. Jag minns känslan när jag bäddat ner dem på kvällen och visste att jag tagit hand om dem. Alla hjälpte varandra. Och jag var så ung, jag orkade mycket: Jag sydde kläder, lagade mat och bakade till oss. Ibland kan jag tänka att jag var för sträng, men jag var tvungen.
– Jag blev lite som en mamma till Uno också, för hans egen mor hade gått bort när han var liten.
Enligt en undersökning om vad svenskarna tror att de kommer att ångra på dödsbädden så är nummer ett ”Att jag inte vågade göra det jag drömde om”. Då är det en enda sak i livet som Göta kommer att tänka på. Men det handlade inte om att inte våga, utan om att vara fattig:
– Jag hade en dröm om att bli skräddare, att få gå i skola och lära mig sömnad. Men vi hade inte råd. Jag behövde jobba för att få in pengar till familjen, till mat och kläder. Så jag slutade skolan när jag var tretton år, och började som hembiträde. Det fick man acceptera, berättar Göta.
När pojkarna var större började hon arbeta. Det blev 26 år i skolans matbespisning, och många helger när hon lagade mat till bröllop, begravningar och fester.
Trots att hon inte kunde välja sin egen yrkesbana så är hon mycket tacksam och nöjd med sitt liv. Kanske är det också därför hon känner sig så lugn inför att det också ska ta slut.
– Jag har fått fem söner, varav fyra är i livet. Jag har fjorton barnbarn och 21 barnbarnsbarn. Familjen, att ta hand om dem, har varit viktigast av allt. Jag är nöjd.
Har du något råd till yngre för att slippa ångra något?
– Försök ha kul. Gräv inte ner dig i det tråkiga, för sådant har alla det ibland. Livet är både sorgligt och roligt, det går inte att göra något åt.
Skulle du vilja veta om du bara hade ett halvår kvar att leva?
Frågan delar befolkningen, visar en ny undersökning.
Enligt Aftonbladet/Inizios undersökning svarar hälften ja: De vill veta. En av fem är osäkra, medan resten skulle välja att leva i ovisshet.
Fler yngre än äldre skulle vilja veta att de har så kort tid kvar i livet. Däremot är det ingen skillnad på kvinnor och män.
Att vilja veta beror främst på två saker:
• För att kunna utnyttja tiden man har kvar.
• För att kunna förbereda nära och kära på vad som kommer att hända.
De som inte vill veta har också framför allt två skäl:
• Oro för att den sista tiden bara skulle bli fylld av ångest.
• De vill dö fort utan att hinna få reda på vad som ska hända.
Detta skulle vi ångra på dödsbädden:
Tjäna mer pengar eller köpa fler saker? Knappast.
Det svenskar är mest rädda att ångra när de ligger på dödsbädden är att de inte följt sina drömmar, visar en undersökning.
Över hälften av kvinnorna och 37 procent av männen tror att de skulle ångra att de inte vågat göra det de drömde om i livet. Det visar en undersökning som gjorts på uppdrag av Fonus. Kanske är det så att fler män tycker att de är bra på att följa sin dröm medan de är i livet?
Skillnaden mellan könen märks också på att fler män tror att de skulle ångra att de jobbat för mycket, medan fler kvinnor misstänker att de skulle tycka att de tagit livet för allvarligt och skrattat för lite.
1 047 svenskar mellan 18 och 79 år fick lista vad de trodde de skulle gräma sig över när de närmar sig döden. Det verkar som om många över huvud taget tycker att de egentligen tar för seriöst på livet.
Här är tio-i-topp över vad vi tror att vi kommer att ångra, totalt bland kvinnor och män:
1. Att jag inte vågade göra det jag drömde om.
2. Att jag inte reste mer.
3. Att jag var för lite med mina barn.
4. Att jag tog livet för allvarligt.
5. Att jag jobbade för mycket.
6. Att jag inte skrattade mer.
7. Att jag slarvade bort mina vänner.
8. Att jag misskötte min hälsa.
9. Att jag tog livet för lätt.
10. Att jag drack för mycket.
