”Vi blir förbannade när någon
dör – det stör vårt livslopp”

Just nu pågår en förhandling mellan svensken och döden.
Det menar etnolog Jonas Engman som studerat hur vi förhållit oss till döden genom tiderna.
– Vi har haft ett kyrkligt system och under välfärdssamhällets tid ett vetenskapligt. Nu är vi mer ambivalenta, vi vet inte vad vi ska tro eller tycka.

S

ynen på döden, precis som mycket annat, håller på att individualiseras, menar Jonas Engman, som inte tycker att det är förvånande att en av tre invånare i världens mest sekulariserade land tror på en högre makt eller väsen.
– Sverige är inne i en tid av förändring. På kort tid har vår tillit till välfärden förändrats. Tidigare var det svenska samhället mer sammanhållet och pragmatiskt. Under 1800-talet hade vi ett kristet synsätt och senare en tro på staten. Nu bryts det mesta upp, och individens syn på saker och ting står i centrum. Döden är inget undantag.
Enligt Jonas Engman märks vårt nya synsätt tydligt i vården – som ofta får skulden när någon dör.
– Vi blir förbannade när någon dör eftersom det stör vårt livslopp, vi vill utvecklas, göra karriär och leva. Döden känns avlägsen eftersom vi haft det så bra och saknat en nära relation till döden på decennier.
Annat var det under 1800-talets Sverige – då få barn överlevde sin femårsdag, och kyrkans inflytande över befolkningen var så stark att majoriteten såg det som självklart att vi återuppstår och blir saliga.
– Det fanns inte utrymme att tycka eller tro något annat. Och samtidigt var döden hela tiden närvarande, som en naturlig del av livet.
De gamla traditionerna innebar bland annat att en hel by kunde engagera sig och hjälpa till under en begravning. Ibland öppnades spjället på den döde – så att anden skulle ha möjlighet att ta sig ut.

jonas engman, etnolog. stockholm. till serie efter livet. vad hŠnder nŠr vi dšr? jonas engman, etnolog. stockholm. till serie efter livet. vad hŠnder nŠr vi dšr?

Men under 1800-talets andra hälft hände något. Industrialiseringen tog fart, människor flyttade in till städerna och det gamla bondesamhället ersattes med folkhemsbygge, utbildning, socialdemokrati och statlig tro. Allt detta gjorde att kyrkan förlorade sin makt. I stället blev vi – som inget annat land i världen – själva sinnebilden för jämlikhet och allmän välfärd.
– Det svenska samhället som det såg ut under 60- till 80-talet var helt världsunikt. Att kyrkan fortfarande är stark i de flesta andra västländer, visar att det är vi som är annorlunda. Vi valde en annan väg och ett annat sätt att leva.
Men det var då. Nu förändras vårt samhälle igen och Sverige blir mer likt andra nationer. Det märks om inte annat på hur vi beter oss kring Allhelgonahelgen, menar Jonas Engman.
– För 30 år sedan var det ganska få på kyrkogården den här dagen, men nu är det fullt och vi smyckar barngravar med nallebjörnar och minnesaker, något som var helt otänkbart under 80-talet, då tron på staten var som störst.

jonas engman, etnolog. stockholm. till serie efter livet. vad hŠnder nŠr vi dšr? jonas engman, etnolog. stockholm. till serie efter livet. vad hŠnder nŠr vi dšr?

En naturlig konsekvens av att vi inte längre förlitar oss på att staten kommer att ta hand om oss – är att den enskilde individens åsikter och tankar blir viktigare. Och här spretar våra föreställningar, eftersom vi väljer att luta oss mot olika kunskapssystem. Jonas Engman förklarar:
– Det är tydligt att vi just nu förhandlar med oss själva om vår syn på döden. Vi har inget tryggt kristet eller statligt system att luta oss emot längre, ingen homogen bild av vad döden ska vara, och det gör oss ambivalenta.
Men att de nypåkomna sederna kring döden; att många svenskar ser sig som andliga eller tror på ett liv efter döden, skulle vara en tillbakagång till det kristna Sverige, tror inte Jonas Engman.
– Det handlar snarare om nya bilder. Precis som staten och kyrkan tidigare formade oss, får vi nu nya influenser att förhålla oss till.
Hur tror du att vi kommer att se på döden om 50 år?
– Då lever vi längre, vilket gör att döden kommer att ses som ett störningsmoment om den inträffar tidigt. Döden blir något vi vill operera bort och fixa. Samtidigt tar vi intryck av migranter och deras berättelser om lidande, på så sätt blir bilden av döden mer intim. Hemsjukvård blir mer vanligt, människor dör hemma i större utsträckning, och det får som konsekvens att vi kommer närmare döden. Kanske gör det här att vi pratar mer om döden. Jag hoppas det.

Åsa Passanisi

Döden genom tiderna i Sverige

1700-talet:

År 1749 uppgår Sveriges folkmängd till knappt 1,8 miljoner. Många barn dör redan som nyfödda. Om en genomsnittsfamilj får fem barn så är det minst ett som inte överlever sin ettårsdag.
Under andra halvan av 1700-talet varierar antalet döda kraftigt från år till år. År 1772 och 1773 råder hungersnöd i Sverige, många svälter ihjäl eller dör i tarmsjukdomen dysenteri.

Födda år 1773: 51 166
Döda år 1773: 105 139

1800-talet:

Under 1809 dör 33 000 personer i tyfus och dysenteri, som sprids på grund av bristande hygien och dåliga avloppssystem. Det är nästan en tredjedel av alla som dör det året. Sverige är samtidigt i krig med Ryssland och många soldater stupar. Antalet döda är fler än antalet som dör.

Födda år 1809: 64 300
Döda år 1809: 96 532

I mitten av 1800-talet lever varannan svensk till 60 års ålder jämfört med endast var tredje hundra år tidigare.

Under 1800-talets mitt dör många svenskar i kolera. Antalet döda når en topp år 1857.

1900-talet:

Under 1900-talets början härjar spanska sjukan i Europa. Den dödliga influensan sprider sig snabbt och kommer till Sverige 1918, där 37 000 personer dör innan utbrottet är över.

Källa: SCB