David: Tänker inte på
döden förrän vi måste

Filosofen och ekonomen David Rönnegard, 40, har obotlig cancer. Vetskapen om att döden närmar sig har fått honom att vilja skapa fler gemensamma minnen.
– Att göra saker med andra får mig att tänka att jag är med och skapar något som finns kvar när jag är borta.

et har gått snart tre år sedan Davids liv förändrades. Det var då han fick sitt cancerbesked.
– Först kändes det som en ren dödsdom, allt blev nattsvart. Sen kom insikten om vår förgänglighet. Jag tänker att vetskapen om att vi ska dö är en del av den mänskliga tragedin: Vi är de enda levande varelserna som känner till att vår tid är begränsad, men eftersom ingen vill dö, tänker vi inte på döden förrän vi måste. Det är först då vi på riktigt blir medvetna om vår förgänglighet.

För Davids del har vetskapen om att hans tid är begränsad gjort de stora livsfrågorna mer närvarande – hur han tillbringar sin tid har blivit viktigare.
– Materiella ting blir oväsentliga. Vem vill ligga på sin dödsbädd och tänka: Jag har ackumulerat fem tjusiga bilar men inga vänskapsrelationer? Jag tror att alla människor har en inneboende självupptagenhet, ingen vill tänka ”jag är här nu men snart finns inte ett spår av mig kvar.” Och därför blir det viktigare att skapa minnen än att köpa bilar. På så vis kan vetskapen om att döden närmar sig göra livet mer värdefullt. Det blir verkligt, hur man utnyttjar sin tid.

Som ateist ser David döden som en evig sömn utan dröm. Han skräms inte av den, hans rädsla handlar mer om att inte få finnas kvar, och om att gå miste om framtiden.
– När man får ett svårt besked är det lätt att känna rädsla för att bli övergiven. Det är lätt att tro att människor ska tänka: Du kommer inte finnas kvar, så varför ska jag investera tid i dig?. Man delar inte samma öde längre och därför ställs hela livet på sin spets. På något sätt har man blivit exkluderad.

Utanförskapet som drabbar den döende kan också göra det extra svårt att prata om själva döden, menar David.
– Den sjuke vill inte ta upp frågan av rädsla för att såra den som är frisk och den som är frisk vill inte lyssna, eftersom döden väcker så starka känslor. Egentligen är det konstigt: Det enda i livet som vi alla delar är att vi faktiskt ska dö. Både den som är döende och den som är frisk, så vi borde kunna samlas kring det, men i stället flyr vi samtalet.

David menar också att samtalet om döden försvåras av att kyrkan gjort frågan till sin. Han skulle gärna se att det fanns andra former – särskilt för ateister, liksom han själv.
– Det verkar ibland som om kyrkan har tagit monopol på de svåra livsfrågorna, vilket är anmärkningsvärt i ett sekulariserat land som Sverige.

Den troende får höra det mest trösterika: Att det dåliga inte finns. Den som inte tror på dogman och som i stället eftersöker realistiska svar blir lämnad utanför och har knappast någonstans att vända sig. Min erfarenhet är att även psykologer saknar vana av existentiella samtal.
Efter att David fått veta att hans sjukdom inte går att bota har han skrivit flera uppmärksammade artiklar i ämnet. En av dem: ”En ateist inför döden”, publicerades bland annat i Läkartidningen, och fick stor spridning.

I artikeln resonerar David kring ”Livets mening” och det vakuum som en döende ateist behöver hantera. Han skriver bland annat:
”Med en humanistisk livsåskådning får vi inget evigt liv i himmelen, men kanske tvingar denna oss att göra vårt bästa med det enda liv vi har. Problemet är det att en del av oss inte får så lång tid som vi kanske hade förväntat oss. Kanske är detta helt enkelt humanismens sura äpple: Varsågod, ta ett stort bett.”

– Tror man bokstavligen på ett liv efter detta blir det inte lika pressande att anstränga sig för att livet här ska bli så meningsfullt som möjligt. Om man inte är kapabel att tro på religionens förklaringsmodell måste man ta ett större ansvar för livet här och nu. Jag måste se till att fylla det med meningsfulla, delade upplevelser, och kan bara hoppas att det lämnar avtryck hos dem som får fortsätta att leva ett tag till.

Åsa Passanisi